Följ oss

FacebookRSS

Nicklas Eriksson: Upp i det blå

Det ligger vår i luften. Vintern har försökt ta revansch. Snön har smält, blasket och slasket har  torkat. Influensan har man haft, eller åtminstone en ordentlig förkylning. Dagarna är längre och solen tittar fram. Kort sagt, det är vår på gång. Med våren kommer också en obeskrivlig längtan att få dra ut segelflygplanen ur vinterförvaringen. Få bort husvagnarna ur hangaren på flygfältet i Ödestugu och komma upp i luften igen efter den gråa vintern. Under vintern har planen setts över, servats och kontrollerats. Arbetet är i stort sett klart. Flygfältet har varit flygbart hela vintern förutom vid tjällossningen, men vädret är inte så bra vintertid för segelflyg. Men nu är dagarna längre, fler soltimmar och fältet är torrt. Det är mitt vårtecken.

 

Att spänna fast sig halvliggande i cockpit, gå igenom checklistan, se bogserplanet taxa ut och ställa upp framför mig, någon kompis kommer med linan och vi kopplar fast den. Att ge signal för start och se bogserplanet sträcka linan och dra på. Då är det vår. Leta termik eller flyga lite avancerat. Några loopingar, wingovers och hjulningar. Det är bättre än Balder. Lite längre fram i vår så kan det bli braktermik med perfekta förhållanden för sträckflygning. Det kanske är i vår som den där lite längre banan ska flygas? Vi får se.

 

Det blir säkert en del passagerarflygningar också. Då är det bäst att ta det lite lugnt med loopingar och annat kul. Vilket får mig att tänka på de två gånger jag flugit med människor som varit flygrädda. Första gången var det med en tjej som inte sa nåt före start. Hon var lugn och visade inga tecken på att vara flygrädd. Hon fick information om vilka instrument vi har och hur rodren fungerar. Fallskärmens hantering och allt annat. Vi sätter oss i och linan sträcks. Vi lättar och bogseringen går bra till kanske 600 meter. Då märker jag att sidroderpedalerna är blockerade. Testar lite lätt åt båda hållen. Nej, det är stumt. Så lugn nu. Inte stressa, fråga hur läget är där fram så lugnt som möjligt. Har du möjligen båda fötterna mot pedalerna? Ja, det hade hon. Ber henne plocka bort dom. Det gick ju bra. Då kanske det är bäst att vi avbryter flygningen? Ja, gör det. Talar om att vi ska koppla ur och att jag svänger höger efter urkoppling. Gör det och funderar på hur vi så snabbt som möjligt och så odramatiskt som möjligt kan ta oss ner. Flyger så lugnt som möjligt och berättar i god tid vad vi ska göra och hur. Försöker få passageraren att prata lite. Flyger i normal promenadtakt med lite, väldigt lite broms ute för att vi ska sjunka lite fortare. Bromsarna på ett segelflygplan ser ut ungefär som en skiva som förs ut från vingens ovansida och minskar planets lyftkraft så det  går att sjunka snabbare. Flyger med så få svängar som möjligt. Förbereder landningen, talar om hur den går till. Så är det dags för den och det går ju bra. Hjälper en skakande passagerare ur planet när vi har stannat. Utan tvekan en av mina mest omtumlande flygningar.

 

Andra gången det händer är när en flygrädd kvinna har vunnit en flygning och är helt bestämd på att hon ska genomföra flygningen. Men eftersom hon talade om det i förväg gick det att förbereda henne på flygningen. Vi kom överens om att hon skulle hålla händer och fötter borta från spak och pedaler. Hon fick samma instruktioner som alla får, men med lite mer tid för frågor och eftertanke. Bogserpiloten instruerades att svänga väldigt lugnt. Lungt och fint. Vi bogserar till 1000 meter och flyger sen lugnt. Ingen termik, väldigt flacka svängar, ingen broms ute den här gången. Pratar lugnt och uppmuntrande med passageraren. Som inte har så mycket att säga stora delar av flygningen. Men hon behåller lugnet och det blir en väldigt fin flygning. När vi har landat så kliver hon ur och är väldigt glad. Vi pratar en god stund och det var en bra upplevelse för henne. En sån där som det är härligt att varit en del av.

 

Den första tjejen är jag inte ens säker på om hon var medveten om sin flygrädsla i förväg. Hon hade säkert flugit på semester och det hade kanske gått bra. Det kanske var detta med ett litet trångt plan som var problemet. Den andra tjejen visste om sin rädsla och hon var bestämd att hon ville flyga. Hon hade blivit nekad om hon inte varit väldigt samlad. Om jag minns rätt så hade hon även gått SAS kurs för flygrädda.

 

De flesta jag flugit med vill bara upp i luften och göra nåt annorlunda. Alla som vill får prova på att styra planet. Några klarar av att flyga svängar redan efter ett par försök, andra vill bara glida runt och beundra landskapet. Och Sverige är verkligen vackert från luften. De flesta tycker att det är häftigt att det bara susar lite runt planet. Många tycker också att det är förunderligt att det går att flyga utan motor. Men segelflyg flyger på den kraftigaste motorn vi har, solen. Så är det sol så går det ofta att segelflyga. Och det är nu, på våren, som solen börjar titta fram igen som flygsäsongen drar igång efter en lång vinterdvala. Ska bli gott!

PS. Jönköpings Segelflygklubb finns på www.jsfk.com

 

Nicklas Eriksson

Nicklas Eriksson är uppvuxen i Ölmstad. Alliansare sen barnsben och ohejdad vana. Teknikintresserad, speciellt av datorer och segelflyg. Inbiten nyhetsläsare, läser helst nyheter på webben.