Följ oss

FacebookRSS

Dennis Nilsson: Trubbel i Spanien

Dennis Nilsson. Foto: Privat

För att komma i rätt sinnesstämning vill jag klargöra att när jag precis hade tagit mitt körkort för lastbil med tungt släp var min största dröm att få köra lastbil nere på Europas kontinent.  I mina visioner kunde jag se hur jag ständigt var på resa mellan spännande städer i Europas alla hörn. Jag skulle bara nå denna dröm! Plötsligt, helt oväntat dök chansen upp. En vän till farsan fick nys om att jag gick och drömde om att ”köra på Europa”. Allt bestämdes i sista stund. Dagen innan avfärd satt jag med den ordinarie ”europachauffören” i hans lägenhet. Eftersom han aldrig var hemma var hans blommor i fönstren av plast. Med en penna i den ena handen och en ölburk i den andra ritade han upp hela resrutten på ett spiralblock.

 – Ja, i Utrecht kör du mot Antwerpen och sen tar du sikte på Paris, detta fixar du nog. Jag fick en klapp på axeln. Viljan fanns där men hur skulle det gå. Senare samma kväll bara några timmar innan avfärd visade han lastbilen jag skulle köra, han visade även lite snabbt hur släpet skulle manövreras. På släpet fanns två stycken busschassin ovanpå varandra som skulle till en bussfabrik i norra Spanien. De satt fast över varandra med det ena chassiet upphissat över det andra. Min mentor visade med yviga rörelser hur jag skulle sköta dosan som höjer och sänker lasten, han visade hur jag skulle dra undan släpets kapell och hur jag skulle höja taket på släpet. Det var ”meckigt”. Just där och då kändes det som att jag hade full koll faktiskt!

Med på resan lurades lillebrorsan. När jag skulle hämta upp honom hade han fem stycken Willys papperskassar med kläder samt ett playstation att koppla in till tv:n i hytten. Han var inställd på den ultimata ”roadtripen”. Så fel han hade. I tre dagar var det ständig körning, det närmaste man kom alla spännande städer var deras bensinmackar ute på den ändlösa motorvägen. Endast ytterst nödvändiga raster genomfördes. Det var nog inte vad brorsan hade tänkt sig. När vi kom fram till bussfabriken i Spanien efter 250 evighetsmil var det dags att lasta av. Jag började med att dra undan kapellet som omgärdade släpet sedan höjde jag taket. Efter en del aj och en del oj satte jag mig på den undre grundstommen till turistbuss och körde ut den från släpet, ut på en ramp, lätt fixat! Jag hissade ner det övre chassit som hade hängt och dinglat i bommarna på släpet. Denna skulle jag backa ut, eller så var i alla fall planen. Nästan direkt hamnar busskrället helt fel på släpet. Efter en massa svängande och slirande på både koppling och tålamod lyckades jag kila fast busschassiet fullständigt i släpets bommar. Det såg ut som modern konst eller en arbetsplatsolycka – you name it.

Jag kallsvettades och stammade när jag talade, det var omöjligt att samla sig. Resan genomfördes under julsemestern och fabriken jag hade kommit till såg ödsligt tom ut. ”-Mama mia!! Mama mia!!” ekar det bakom mig. När jag tittar bakåt kan jag sikta en ensam rundlätt brunbränd spanjor inte helt olik ”George” i komediserien ”Seinfeld” som står och dra sig i det lilla hår han hade på huvudet.  ”-Kaos, kaos” stönade han fram. Mannen var den som hade ansvar att lasta av busskrällen från Sverige. Jag kunde lätt förstå honom. Min last var fullständigt fastkilad på släpet. I detta läge var jag både livrädd och lättad. Kunde ”George-kopian” rädda mig? Det såg helt omöjligt ut, detta skulle han aldrig fixa, det skulle krävas ett mirakel, vad skulle jag säga till åkeriet som hade skickat ner mig till Spanien för en enda uppgift, en uppgift som jag nu hade spolierat? Rätt som det var är det omöjliga på väg att inträffa. Spanjacken tråcklar, han kör fram och tillbaka, svänger, gestikulerar, svär(tror jag), pustar och ojar sig. Som att förlösa en blåval. Han fick loss den. Jag minns att jag hoppade av lycka. Lättnaden var enorm. Den lättnaden kunde jag och lillebror sedan leva på under resten av resan hem. Ingenting blev svårt efter denna eskapad då vi på hemvägen åkte runt bland vingårdarna i Spanien för att lasta vin till Sverige. Men George-kopian blev min hjälte den dagen, ”Mama mia”.

 

Dennis Nilsson

 

Dennis Nilsson är uppvuxen i Kaxholmen men bor numera i Jönköping. Han vill inte framstå som någon stor ”vagabond” men han har under en tid jobbat på ett barnhem i Afrika, kört hjälpsändningar till Östeuropa , tågluffat samt packat sin motorcykel tungt och begett sig ut på mc-semester. Han vill inte heller framstå som någon trist typ trots att han är statlig tjänsteman. Han vill inte heller kalla sig modig men han har kört lastbil till Spanien, spelat teater samt ställt en och annan obekväm fråga. Han kanske är precis som du.